Det var på väg nedför i den oändliga blå pisten Blainon som det plötsligt slog mig hur tyst allt var. Nästan inte en enda människa förutom Micke och jag, nedfarten var helt tom på folk just där och då. Där kan man tala om att leva i nuet. Det är jag och mina skidor, svisch, svosch. Överallt i vår vardag omges vi av ljud. Det är trafik, musik, ringande telefoner, folk som pratar, tv etc. Då blir tystnaden i en fransk pist väldigt påtaglig.
Vårt val att varva skidåkning med kustliv framstår ännu en gång som fullständigt genialt. Varannan dag tar vi oss de nio milen från Haut de Cagnes upp till Auron och ägnar några timmar åt att utforska hur backarnas lutning påverkar våra benmuskler. Vi käkar utomhuslunch på Le Blanchon, toppar dessa med ställets hemkörda enbärslikör och unnade oss dessutom denna gång att sitta och slappa ett tag i en solstol. Övriga dagar ägnas åt att fördjupa bekantskapen med det ljuva Provence.
Klara, Anna och Sara umgicks under fnissiga former. De var som de tre musketörerna, olika till karaktären, men ändå lika. Glada, goa tjejer som förgyllde en för övrigt härlig vecka där väl fredagens numera obligatoriska besök på marknaden i Ventimiglia med efterföljande fika i Airole blev rosen på tårtan!
Medan flickorna fick tillbringa några timmar på flygplatsen i Nice styrde Micke med säker hand vår bil norrut. När vi i höjd med Genova lämnade Medelhavet i riktning mot Milano var det 15 grader varmt.
