Plötsligt hittade jag Annikas son Emilio på Facebook och blev förstås jättenostalgisk. Har fortfarande bilden från köket på Via Galliano i Florens uppsatt på anslagstavlan på jobbet och måste försöka lokalisera den inramade från någon rörig låda här hemma.
Hur man än vänder och vrider på verkligheten, pratar om borta bra, men hemma bäst (vilket förstås alltid är sant) kniper det dock till i hjärteroten när tankarna drar iväg neröver de toscanska kullarna. Dom susar förbi Santa Maria Novella, girar in på Piazza della Repubblica där man förstås hänger på bardisken hos Café Paszkowski med en välskummad cappuccino i nypan.
Visst saknar vi Annika och minns hennes dråpliga kommentarar och minst sagt personligt inredda hem med tomtar och midsommarstänger i en enda salig blandning. En del människor lämnar tydliga avtryck efter sig och den där härliga människan kommer aldrig att blir bortglömd.
À presto!
