Våraningar

Dagsnotering utmed riksväg 17 i eftermiddags: plus 7 och blommande tussilago. Nog vågar man påstå att vintern är över nu, va?

Ensam dam vid fönsterbord

Att bo själv på hotell är speciellt. Det kändes konstigt att öppna dörren till rum nummer 12 på Villa Källhagen och titta in i ett enkelrum med en säng avsedd för bara en. Fast jag vande mig kvickt, får erkännas...

Det var härligt att få umgås med svärmis och svärsystrarna, och ljuvligt att få rå sig själv också. Fredagsplanen - att beställa upp mat på rummet och sitta i morgonrock och kolla in Let's Dance - ändrades. Istället bokade jag bord i restaurangen - ensam dam, går det?

Den middagen krönte nästan hela vistelsen. Visserligen var matsalen nästintill fullbokad denna kväll, men halv sju var det bara ett sällskap på fyra och jag som var där. Kvartetten betalade och försvann  ungefär när jag fick in förrätten (ett litet glas Nicholas Feuillatte) och när jag satt och smuttade på bubblet vid mitt fönsterbord bara insöp och njöt jag över stillheten omkring. Skymningen föll över Nordiska Museets silhuett medan jag fick in maten och desserten (pistageglass och varma körsbär, mums...). Personalen pysslade både med sitt och med mig, mån om att jag skulle ha det bra.

Klockan åtta satt jag åter i fåtöljen på rummet, avsminkad i nattlinne och hotellets morgonrock med danstävlingen i rutan.

När Morgan Alling åkte ut låg jag i sängen och sov som en stock... 

Halv fem nästa eftermiddag stod älsklings-Micke på perrongen och mötte mig och det var såååå mysigt att vara hemma igen!

Glada grabbar

Inte kan man väl undanhålla resten av världen den här glada killen...?

När livet går på räls

Att åka tåg är resa = att njuta. Denna uppfattning är jag dessvärre ensam om i min familj, så desto större lycka att i ensamt majestät få åka Stockholm tur och retur med assistans från Statens Järnvägar - och bara ha nöjen och förlustelser på programmet dessutom!

Lyckan blev inte mindre av den skånske konduktörens irrvandringar i främmande språk. Strax före Göteborg aviserades att tåget skulle göra ett kortare stopp vid Liseberg med anledning av den pågående Turist- och resemässan. Alla informerades om hur detta skulle går till - konduktören själv (eller heter det tågvärd??) skulle kliva av, öppna nöddörrar och sen hade mässbesökarna 90 sekunder på sig att ta sig igenom. Glasklart!

Sen skulle allt tas om på engelska med grav skånsk accent. ”We are going to make a short stop at Liseberg because of..., because of..., the ”rese...”.

Det blev tvärtyst i högtalaren och alla anade att mannen med rösten tänkte så det knakade. Sekunderna tickade på. Alla höll andan.

– Well, how you now say it in English.

Det gick ett sus genom salongen, sen vek vi ner oss av skratt.

Nästa glädjekälla fann jag på X2000 där hungern tog mig till bistron. Förväntningarna var låga. En kopp kaffe och en svettig ostmacka på sin höjd... Men hoppsan, vad jag bedrog mig. God kyckling med penne och pesto och - tataaa!!! - en liten flaska Ripasso, minsann!!!. Så där satt jag och åt gott, drack gott italienskt och såg ett soldränkt Sverige susa förbi utanför tågfönstren.

Och så klagar folk på SJ... 

Var kommer barnen in?

Krig startas av vuxna, men det är barnen får betala. I Gaza får de dessutom inte öppet gråta eller sörja dem som dödats i kriget eftersom de får höra att de som dött skall betraktas som martyrer. Och ”Gud älskar en martyr”.

Religion i dess sämsta skepnad.

Dagens: Bra att veta!

”Om du planterar ett ekollon kommer det att växa upp till en ek. Men om du planterar en honungskaka är det därmed inte sagt att den kommer att växa upp till en bikupa. (Nalle Puh)”

Att färdas med stil

Vilka linjer, vilken skönhet!!! Om bilexperterna inte ljuger ska den första nytillverkningen av denna 30-talsskönhet - Fiat Topolino - levereras nästa år. Gissa vem som ska hänga på låset...?

Zlatan...

32 meter, 109 km i timmen. Klart att målvakten var chanslös... che bello...

Att unna sig

Läs dessa utomordentligt kloka ord från mina senaste blogg-favvisar på unnasig.se:

Manifest för unnasig.se

”Det är en mänsklig rättighet att vid lämpliga tillfällen unna sig det man faktiskt förtjänar.
Hur mycket eller litet är varje medborgares ensak.
Det viktiga är att man ser till att verkligen njuta när man väl gör det.
Rätt utfört blir effekterna inte bara något för stunden utan något som räcker länge och får positiva effekter på ens omgivning. En livsfilosofi.”


Hear, hear and amen to that!

Konsten att fånga dagen

I dag träffade jag Pauli. Han fyller 70 på tisdag och jag hälsade på honom och hans fru i Laholm för att göra en födelsedagsintervju. Pauli är född i Karelen och har bott i Sverige sedan början på 60-talet.
Det som slog mig när jag pratade med honom var att han och hans fru lever ett pensionärsliv av det slag jag själv skulle vilja ha om 15 år. De tar verkligen vara på varje dag!
I deras fall stavas friheten ”husbil”. När helst andan faller på slänger de ner lite grejer i väskan, fyller kylskåpet, låser ytterdörren till huset och sticker. ”En till 19 dagar - vi är borta så länge vi känner för det”.

Vilken grej! Grannen har hus i Spanien och det får de låna nån månad när det passar. Oftast höst eller vår. Det är att suga ut det göttaste av livet!
Fast allra mest avundsjuk blev jag när de berättade om stugan i Värmland som låg så avlägset att det inte ens finns en väg dit, utan man fick åka dit med eka över en sjö.

– Vi har varken el eller vatten, berättade Pauli och avslöjade att sommarens stugprojekt var en brygga som skulle bli så stor att det gick att ställa ett bord med plats för många på den. I grannstugan håller nämligen ena dottern med familj till och man umgås ofta och gärna.  Badar bastu och hoppar i sjön!

– Och så en pilsner och en Koskenkorva på det, sa Pauli och skrattade - man är ju finne!

Hellre där än här

Det finns många olika varianter av självplågeri. Till exempel kan man ta reda på att det är 17 grader varmt i Nice just nu...

Vad gjorde han egentligen i Fammarp?

Vi såg honom på väg in mot stan. På vänster sida av Kustvägen sprang han i beige jacka, gul stickad mössa, ryggsäck och axelremsväska, ängsligt kollande på sin armbandsklocka.
– Han ska nog med flyget, sa Micke när vi passerade honom på väg mot rondellen vid Inspiratören.
– Vänd, så plockar vi upp honom, sa jag, och så blev det.
Mannen, någonstans mellan 50 och 55, klev tacksamt in baksätet, makade på min stövlar och slog sig ner.
Han skulle inte till flyget, sa han. Han var på väg till järnvägsstationen.
– Järnvägsstationen, sa vi, dit är det ju flera kilometer!
– Jag är van från det militära, sa mannen. Och sen fortsatte den osannoliga berättelsen om hans ärende.
Han hade aldrig besökt Halmstad förut och hade nu hälsat på en vän i Fammarp.
– Jag kom i natt, nu ska jag med tåget 9.20.
Eftersom klockan var 8.40 förstod vi varför han tittade så intensivt på klockan, men resten lät ju osannolikt.
Vi släppte av honom vid stationen och fortsatte sedan österut mot Öland.
Sen började vi tänka efter... Han kom hade aldrig varit i Halmstad förut, nu hade han kommit till Fammarp mitt i natten och skulle samma morgon till Göteborg. Hmmm....
- Får vi läsa om ett mord i Fammarp måste vi komma ihåg hans signalemente, sa Micke och skrattade och så memorerade vi hans utseende och klädsel.
– Jag tror att han hälsat på en dam han hittat på annons och så bara dök han upp och hon ville inte veta av honom, sa jag.
Hursom helst - joggande medelåldeers män i gula stickade mössor väcker under alla omständigheter ens uppmärksamhet...

Lådfynd

Tillbringade eftermiddagen hos mamma. Projekt flytt har inletts och vi hjälps åt med att röja i skåp och lådor. I tisdags var det skrivbordet och linneskåpet och i dag fortsatte vi med teaksekretären i vardagsrummet. Vilken resa i tiden det blev! Där fanns saker jag inte sett sen jag var barn och minnena kom över mig som en varm flod. Hör fanns de vackra bridge-tärningarna som jag lekte med när jag var barn bara för att de var så fina!
Här fanns en fin bild på pappa från våren innan jag föddes 1954. Han står med ett spinnspö på stranden till en fjällsjö. Hela bilden andas harmoni och Lage själv ser oerhört nöjd och belåten ut.
Jag, som själv är ganska slarvig med saker och ting, kände mig plötsligt tacksam över att ha en mamma som sparat så mycket. Länken bakåt är skör och då kan ett svartvitt fotografi på en fiskande smålänning kännas som en skatt!

Längtan

Snart är vi där igen bland humlesurr och lavendeldoft.

Att döma en mördare

Jag har intervjun med Mattias Flink från programmet Advokaterna i skallen. Det är yrkesmilitären som svartsjuk söp sig full en kväll, blev fullständigt galen och använde sitt vapen för att döda sju människor och skada tre. Sedan dess sitter han inlåst och ingen vill se honom fri igen fastän de flesta experter är eniga om att det var just där och då som alkoholen - givetvis i kombination med annat i hans egen bakgrund - förvandlade honom till en dödsmaskin.

Hans del av programmet handlar om hur han och hans advokat nu vill lämna in en ansökan för att få straffet tidsbegränsat. Flink har suttit i fängelse sedan 1994 och betraktas av alla som en exemplarisk fånge. Han går i terapi och tycks ha god insikt om vad han gjort.

Men är han fortfarande en farlig mördare?

Sen har vi Sara Svensson från Knutby som åkte till Stockholm, köpte en pistol, for tillbaka mitt i natten till Knutby där hon smög in i ett hus och sköt ihjäl en kvinna, för att sedan gå vidare in till grannen för att döda honom med. Han överlevde, svårt skadad. Det planerade mordet och mordförsöket har i efterhand förklarats skett under stark psykisk påverkan från hennes älskare tillika maken till den mördade kvinnan.

För Saras del satsar samhället stora resurser på rehabilitering med mål att slussa ut henne till ett liv i frihet. Hon anses inte farlig för sin omgivning.

Jag förstår de anhöriga till dem som miste i livet i Falun den där sommarnatten när Flink blev galen- jag hade också önskat allt ont till den som tagit en älskad ifrån mig - fast även om Sara Svensson i Knutby då, och kanske nu, var en lättmanipulerad person med obefintlig självkänsla så kommer hon såsmåningom med fortsatt terapi och stöd kunna leva ett förhållandevis normalt liv. Mattias Flink, däremot, får fortsätta leva i ovisshet.

Det enda som är klart är att ansökan om att få livstidsstraffet tidsbestämt till 24 år, vilket med dagens regler hade inneburit att han då skulle ha släppts ut om två år, avslogs i oktober. För hans del finns ingen fastslagen slutpunkt.

Och kanske det är det värsta straffet trots allt. Att aldrig veta.

Vårsådd

För tolv timmar sedan sådde jag mina tomatfrön. Ännu har de inte börjat gro. Vem sa att tålamod är en dygd...