Så blev det mitt till slut, mormor och morfars värmlandsskåp från 1791, en del av det hem de byggde upp tillsammans under åren i Ekshärad där morfar Ottar jobbade och mormor Ella födde deras fyra flickor. Ulla, den yngsta, är min mamma.
När mormor dog fick mamma Gula Skåpet, fyllde det med hennes och pappas finglas, porslin, hemvävda dukar och en massa annat spännande. Sedan i torsdags bor Ulla på äldreboende, mina föräldrars gemensamma bostad är tömd och den patinerade vackra möbeln fick göra ännu en resa för att få en ny plats i vårt hus.
Att tömma skåpet var en enda lång promenad tillbaka i barndomen. Där fanns de fina vita ljusstakarna, de fantastiska isblå glaskuporna till silverljusstakarna, skojiga små indigoblå moccakoppar, silverskålen med trähandtag som mamma alltid serverade potatis ur när det var middag med gäster hemma, o s v.
Medan lilla mamma försöker återfinna krafterna och nyorienteringen i sitt nya hem har jag fått ännu en länk till vårt gemensamma liv och till mormor Ella som jag aldrig lärde känna helt eftersom vi alltid bodde så långt ifrån varandra. I min garderob ligger asken med guldklockan hon fick som morgongåva av Ottar i början av förra seklet. Det lilla uret hänger i en kedja tillverkad av Ellas egen hårfläta.
Såsmåningom skall skåpet torkas ur, jag skall lägga i nytt, fint papper, fästa kantbårder på de nötta hyllorna och sätta min prägel på innehållet.
På hedersplats ska jag hänga Ellas klocka och intill - i den vackraste lilla ask jag kan hitta - får mammas och pappas ringar ligga, tätt tillsammans.
