Längtan klädd i vitt

Moder natur har mycket påpassligt klätt Halland i ett mjukt, vitt snötäcke - och detta alldeles lagom till jul! Den första leveransen singlade ner förra veckan tillsammans med ganska många minusgrader och i dag blev det påspädning. Mina fåtal ärenden som jag räknat med skulle ta max ett par timmar att klara av drog naturligtvis ut på tiden. Tänk att det är fler än jag som har mycket att stå före jul... Nu är i alla fall nästan allt inhandlat och klart. Potatisen hos Staffan får jag köpa i morgon och då blir det också till att slå in lite julklappar till småbarnen i Göteborg.

Efter lunch styr vi nämligen åt nordväst. Först snabbstopp i Påvelund för att lämpa av vår gamla B&O-anläggning och sedan fortsätter vi mot Oslo där Klara och Thanny väntar på hemfärd och julfirande. Och som vi längtar...

Två månader har gått sedan vi sågs senast. Nu får vi rå om vår älskling i tre hela dagar innan det är dags för de unga tu att återvända till Oslo och jobben där. I dag har vi klätt granen, skinkan är ungsbakad och griljerad och köttbullar har det också blivit.

Huset är näppeligen städat, men vi nöjer oss ändå med att bara dammsuga vardagsrummet och köket - det blir jul ändå och jag åker hellre till lilla mamsen i Laholm än att fnattar runt med snabeldragarn.

Det blir en annorlunda jul i år. Mamma är på Lingården och vi åker till henne istället för den omvända ordningen. Sådant är livet. Det förändras och man får rätta sig efter de nya premisserna.

I går lämnade farbror Axel jordelivet. Det var väntat, men inte desto mindre vemodigt. Fast, som jag skrev i julbrevet till Tetta, Lisbeth och de andra där i Falun - pappa Lage ler i sin himmel när hans käre, gode vän nu gör honom sällskap. De sitter säkert redan på en molntapp, sippar på en virre och sjunger Taube...

En alien i kylskåpet...

Det finns snälla människor som generöst delar med sig av sitt överflöd. I går ställde Jari två glasburkar med märkligt innehåll på mitt skrivbord. En är råg, en är vete. Äntligen har surdegen kommit in i mitt liv!

Hel kvällen sneglade jag på jästodlingen - lever det verkligen där inne...? - var inne på nätet och kollade på Pain de Martin, Rebeckas kitchen och andra trevliga brödbloggar och riktigt kände hur bakarlusten i mig spritter. I dag ska jag köpa rågmjöl och Manitoba Cream och börja mata de små liven. Om några dagar ska jag skrida till verket... Spänningen är oooolidlig....

Minnesspaning efter den tid som flytt

I aulan - som numera fått det stilfulla namnet ”Galaxen” - började Yvonne och jag räkna på fingrarna. Hur länge sen är det egentligen sen vi var elever här och tog studenten...? Hm.... När vi räknat bakåt till 35 började vi skratta båda två och enades om att det räcker att säga att det var jättelängesen...

I vilket fall som helst är det kul att vår gamla klass lyckats hålla kvar kontakten under alla år. Vart femte år sedan 1974 har någon hållit i trådarna för en återträff. I går var det dags igen. Drygt 20 av 30 var anmälda, dock hade svininfluensan slagit till i ett par fall och minskat antalet en aning.

Först rundvandring på gamla skolan - i dag helt ombyggd - där vi försökte lokalisera oss både geografiskt och i minnet. Hur såg det ut? Var klassrummen bara så här små? Kommer ni ihåg gympaläraren Berit S som skickade iväg tjejerna på joggingrunda hundra meter från skolan?Själv körde hon efter i sin inrökta gamla blå Saab och satt sedan i den och rökte allt vad hon orkade lyssnade på radio medan vi håglöst hasade oss runt slingan, hahaha.

Kvällen ägnades åt middag på Pio & Co med fortsatt pratande, jämförande av rynkor och grått hår. Rigmor och Lotta, som arrangerat det hela, utsåg dessutom vilka som får ta över stafettpinnen till 2014: Ulf W och Ralf L.

De allra flesta mindes egna klena insatser under skolåren. Få kände sig motiverade, ett par klev till och med av före studenten, men alla har trots det bra jobb idag med fungerande liv på alla sätt. Något dagens tonårsföräldrar kanske bör ta till sig i dessa prestationsinriktade tider...

Från orange till rött

Vi skulle bara åka till Motor Halland och kolla... På torsdag blir Vackra Röda min...

Musik ska byggas utav glädje

Tänk, vad lyckligt lottade vi är som har en kulturskola, tänkte jag i eftermiddag när jag å jobbets vägnar tillbringade en timme i Immanuelskyrkan. Framme vid altaret - där jag själv stått och sjungit så många gånger förr på Collegium Musicumtiden - stod säkert 70-80 flickor från lågstadieålder till högstadium och sjöng.

Säkra, trygga och jätteduktiga turades de både åt att sjunga, avslutade gemensamt och fick sen sätta sig för att låta Symphonic Band ta vid. Svisch, sa det så var deras 30 minuter i strålkastarljuset över innan alla - sångare och musiker - förenades i en hymn för freden.

Glad och lätt om hjärtat kunde vi sedan alla kliva ut i oktobereftermiddagens bleka ljus och känna hur energin från alla duktiga musikanter fyllde våra sinnen. Så ska det va!

Min bästa tid är nu!

Det var rackarns, varifrån kommer all denna energi? Två veckor in i mitt nya hälsosamma liv och med Xtravaganzas soppdiet om 500 kalorier per dag (sant!) mår jag bättre än på länge. Det var ett par tuffa dagar inledningsvis när kroppen och systemet ställer in sig på ett liv utan goa frukostmackor, vin till maten och den där lilla goa ostbiten att mumsa på framför tv:n, men nu rullar det på utan problem.

Jag känner inte att jag försakar något egentligen, fast saknaden efter att få tuggmotstånd finns där. I fredags så till den grad att jag bestämde mig för att festa loss på en sparris och en halv pilgrimsmussla. Underbart!

Två kilo drygt är borta, sex återstår. Därefter jämnvikt och så fortsättningen då jag och de andra i gruppen skall fortsätta leva klokt och förståndigt. Inte bara snegla på kalorier och vikt, utan på hela människan där den mentala biten också är viktig - om inte den viktigaste!

Jag röjer och städar - har gjort i ordning båda mina garderober - fixar och donar och mår sååå bra.

Vi är en liten, men trevlig grupp (kul att Eva Ljung också är med!) som skall följas åt under det här året programmet pågår.

Livet pågår här och nu och skall förhoppningsvis pågå en bra bit till. Efter många år med huvudsakligt fokus på hem, hus, man och barn tänker jag nu ägna mig lite åt mig själv och min hälsa också.

Nu ska jag åka och träna!

Heja mej!!! ;-)

Världens bästa!!!

Jag har fått en ny kärlek. Varma, temperamentsfulla, vackra och sjudande Barcelona har sedan den gångna helgen en stor plats i mitt hjärta. Vilken stad! Tack världens bästa Iréne, Pia, Ann-Britt och Anne för att ni finns i mitt liv. Aldrig trodde jag att det var möjligt att skratta fyra dagar i sträck!

Mot sydliga nejder

Hösten tassar utanför knuten. Jag tänder ljus och njuter... Tänk att det finns människor som klagar över att sommaren är slut när hösten är en sådan fantastisk årstid. Precis som sommaren! och våren och vintern! Vad lyckligt lottade vi är som bor i en del av världen där naturen skiftar i färg, doft och karaktär.

Tidigt i morgon bitti tänker jag dock hälsa på sommaren en stund igen. 8.20 lyfter planet från Kastrup mot Barcelona!

Höstfeeling

Möjligen har vi just avnjutit årets sista utomhuslunch - tillika födelsedagsdito eftersom Micke fyller år i dag! 18 grader varmt enligt termometern, men i frukosthörnan var det lä, så i solen var det nog bra mycket varmare än så.

Slits mellan det sedvanliga vemodet att sommaren är över och någon märklig yster glädje över att hösten - denna underbara kurar-årstid - snart är här på riktigt. I vilket fall som helst fick vi i dag ytterligare en anledning till att hädanefter låta altandörren till sovrummet stängas nattetid. Pettsons fnattande i vardagsrummet halv tre i natt låg död intill bokhyllan. Just det - en liten mus. Den slank väl in i dörrspringan för att få lite stugvärme, men mötte sin baneman och så var den sagan all.

När vinet är en konst

Att få ynnesten att bjudas på middag hos en vinsamlare är en nåd man oftast bara kan be om. I går fick våra gommar skåda himlen hos Axelssons i Hemmeslöv. Från kl 16 till strax efter midnatt - långsamt och njutningsfullt - fick vi och Holmströms inte bara äta väldigt gott, utan också ta del av de pärlor Lennart samlat i sin vinkällare under årens lopp.

Kunnigt och initierat presenterade han sina buteljerade älsklingar. Vi doftade, smuttade och njöt. Vi tog lång tid på oss, drack för upplevelsernas skull - och det var naturligtvis alldeles fantastiskt!

Härligt med gammal vänskap

Patric har varit här och blivit bjuden på utlovad skumpa och god middag. Har man vänner i Australien går det långt mellan varven. Nu har han varit hemma ett tag eftersom Moppe och Pyttan firat diamantbröllop.

– Han ser så roligt ut, sa Pyttan i telefon och skrattade.

– Nästan som en egyptisk slav! hahaha!

Timmarna vid matbordet gick fort. Det är så härligt när samtalsämnena hakar i varandra till långa pratkedjor. Det är som att sitta på ett tåg där rälsen svänger, går upp och ner, över broar, under broar och med ett ständigt skiftande landskap utanför fönstren.

Patrics liv liknar få andras och jag begriper inte var han får all denna energi från. Alltid igång, alltid full fart framåt. Nya friska tag, hej å hå!

På måndag kommer han tillbaka och käkar lunch. Block och penna ligger redan framme - yay!!!

Invaderad av slemmig armé

Självklart har det bara varit en tidsfråga, men nu är de här hos oss också: mördarsniglarna. En långsamt framryckande armé av bruna och svarta slemmiga äckelpäckel rinner fram mellan grässtrån och växter i rabatterna.

Min tröst är att de i nuläget inte kan göra värre skada än den rådjuren reda åsamkat oss - Bambi och Co har varit här och frossat i rosenknoppar, höstflox och andra delikatesser och lämnat efter sig stympade plantor samtidigt som de blåst oss på sensommarens vackra blomning. Bara den gula Rudbeckian har ratats.

Jag pendlar mellan en känsla av hjälplöshet och ilska - visst är naturen till för alla, men nån måtta får det väl ändå vara. Beväpnad med blåslampa och snart med andra vapen ska jag gå till motattack. Nu ska ni få...

Äpplen av guld!

Visst anar man att sommaren går mot sitt slut, men inte mej emot. Jag älskar skymningen och den analkande hösten när allt lugnar ner sig och år i vila. Visserligen är jag också detta år missnöjd med tomatodlandet - nånstans gör jag fel, men var..? Det blir inte så mycket som jag hoppas fastän jag både ruskar plantorna för att underlätta pollineringen och gödslar med fin hönsskit.

Nåja, vi får njuta av det lilla vi får - för smaken är det inte fel på. De härliga skrynkliga bifftomaterna från Ventimiglia är otroligt saftiga och de ovala salladstomaterna är också jättegoda. Den lilla Sweet levererar förstår pålitligt. Massor med så orangeröda godingar hänger i klasar och jag kan plocka av dem var och varannan dag.

Sen finns förstås ett visst vemod med detta år. För första gången på många år har vi ingen dotter som skall börja skolan. Hon packar för fulla muggar och sticker till Oslo på lördag i sällskap med pojkvän och dennes kompis. Lägenhet är ordnad, nu skall nödvändiga papper skaffas och så sätter man igång och söker jobb. Klara har fyllt på kontot med sina sparpengar - i Oslo krävs både deposition och förhandsinbetald hyra gånger flera - så hon vet att hon klarar sig några veckor om jobbsökandet inte skulle ge napp direkt.

Bara att hålla tummarna.

Och funkar det inte, kan man alltid komma hem. Alltid... ♥

Skördetid

I går premiäråt vi årets första tomater. Vilken lyx att ha egna! Som vanligt var det de små krispiga Sweet som mognat först, men de roliga italienska bifftomaterna från Ventimiglia är också på g. Morötterna är stora och rejäla. Bengt fick med sig ett knippe till krassliga frun i går.

Lisbeth och Lennart åkte hem i går förmiddag efter första gemensamma semestern här på 20 år utan några barn med i sällskapet. Vi fick fem goa dagar och hann med mycket. Taskigt väder, förstås, men tillräckligt bra för att vi kunde vara utomhus och ta oss för med saker. Vi hann till och med ut i skogen på kantarelljakt. En matsked var på mackan. Man får vara glad för det lilla ibland...

Nu är det bara Micke och jag hemma och det känns också konstigt. Klara bor fortfarande kvar inne i stan. Nattjobben varar ännu några veckor och då är det skönt att slippa ta sig hela vägen ut till oss.

I dag ska jag träffa Staffan B för vidare diskussioner om Ferrari, Anderstorp och Nürburg.

Härligt!

Skilda världar

Klart jämförelsen haltar - inte går det att ställa Jakriborg mot Nyhamn i Köpen-

hamn. Det ena är resultatet av två bröders visioner om att skapa något unikt - en nybyggd Hansastad på den skånska slätten. Den andra har förr varit en plats där man ogärna vistades när det var mörkt, medan Nyhamn i dag är en myllrande, livaktig och levande stadsdel. Ändå slår mig tanken när nu jämförelsematerialet var färskt - trivsel uppstår när människor själva får sätta prägel på miljön, den går aldrig att konstruera för att någon annan vill.

I vilket fall som helst är Jakriborg en fascinerande plats. De vackra Hansahusen med sina spetsiga takvinklar, vackra fönster och kullerstensgator väcker känslor. Visst blir man imponerad av miljöerna, och samtidigt betänksam eftersom det är så påfallande dött och livlöst. Ogräset växer mellan gatustenarna på torget och majoriteten av de små uteplatserna är misskötta och oanvända.

30 minuter senare strosade vi i folkvimlet i Nyhamn där alla bord var fullsatta av glada besökare, här fanns gatumusiker, barn, hundar och vackra båtar. Köpenhamn är en härlig stad som lockar till allt fler promenader och upptäcktsfärder. Tyvärr gör inte Jakriborg detsamma.

Full fart framåt i livet

Så här på livets andra planhalva är det lätt att inbilla sig att man sett och upplevt det mesta. Ändå inser man gång efter annan att det finns mycket nytt att upptäcka och uppleva. Vår vänkrets har förändrats, gamla bekantskaper har fördjupats och umgänget präglas av både livslust, upptäcktsglädje, värme och kärlek - detta är människor man vill åldras med och som man i alla stycken känner en otrolig samhörighet och vänskap med.

Stefan och Pia står för den goda maten och gastronomin, Bengt och Irénes golfintresse har fått ut mig på banan. Det är skitsvårt, jag har kommit ett myrsteg på vägen - men det är kul och helt utan all prestige. Staffans stora motorintresse har också öppnat dörren till en helt ny värld med snabba bilar och kurvteknik... och utan Åsas entusiasm hade jag aldrig haft några rödmålade pallkragar med grönsaker i trädgården...
Utan nyfikenhet hade man möjligen kikat in genom dörrspringan, men när nu dörren öppnades och någon önskade oss välkomna har vi tagit vara på möjligheterna och klivit på.

Så skönt att man fortfarande är nyfiken.

Finfrämmande och primörer

Oplanerade besök är bäst - de där när man under ett och samma ögonblick hittar en möjlighet, greppar tillfället och slår till! Således blev det så att familjen M, på sluttampen av semestern i ”boa” utanför Göteborg, blev kvar hos oss i Halmstad istället för att bara titta in.

Vi hann både med besök hos ”Momma” i Laholm, köpa fin fina grönsaker hos Staffan samt grilla supergod karré på kvällen. De två framtidshoppen Fanny, snart 4, och Viggo, 16 månader, var förstås med. Mest spännande: det var nog för Viggos del när det gällde att kolla om Mickes mustasch verkligen kunde tuta...

Dotter i rampljuset

Klara har kommit halvvägs i en bartenderkurs där Thanny också är deltagare. HP har gjort inslag för webb-tv .

Kolla här: http://webbtv.hallandsposten.se/player/play/92703

Sommarkalas

Så har vi firat svärmor! I lördags tog allas vår Hajjan emot sina gäster i Vickleby. I trädgården stod partytältet och under markisen på terrassen var det uppdukat alla möjliga godsaker. Gamla och nya vänner kom i strid ström och fick några trevliga timmar i den 28-gradiga värmen. 

Öland är fantastiskt och svärmor är otrolig!

Glad och piggögd i vita linnebrallor och knallblå tröja stod hon där och lyste. Får man vara så vital om 30 år är det bara att tacka och ta emot!

En ledig dag!

I dag tog jag ledigt. Visserligen jobbade jag inte och var ledig redan från start, men jag bestämde mig för att låta de nödvändiga sysslorna vara och istället ägna mig åt lite lättja. Efter en snabbvisit i Laholm för att klappa på liten mamma åkte jag hem, käkade lunch med Micke och satt sedan i solstolen i frukosthörnan och lyssnade på Sommar-programmet.

När det var slut åkte jag ut till Haverdal och golfbanan där jag inte satt min fot på tre veckor. Det märktes och kändes. Först kom jag knappt på hur man höll klubban, men två bollhinkar senare gick jag ut på korthålsbanan  för att testa dagsformen.

Patetiskt, sa Bull. Första rundan var en stilstudie i hur man stressar bort alla bollar, glömmer fokusera och slarvar sig fram. Andra rundan gick det bättre. Jag var koncentrerad, siktade (i alla fall hyfsat) och klarade hålen på i snitt tre till fyra slag.

På måndag ska jag gå min andra fadderrunda och med lite coachning av Ann-Britt på Bäckavattnet på onsdag eller torsdag ska jag väl i alla fall klara av att få fler än fyra poäng...

Midsommar

Välkommen åter, glada fest, 
   
Som löf och blommor pryda!

Dig älskar svensken allra mest, 
   
Din mening kan han tyda. 

Du skakar ax och frukter ned

Ur lyckans horn, som du bär med, 
   
Af milda makter rågadt.

Mot jordens barn du huldrikt ler 
   
Och tusen glada svar du ger

På allt hvad våren frågat.

Hur hög och lummig skogen står, 
   
Och blommor le der under

En kör af glada fåglar slår 
   
I solbelysta lunder!

Neckrosor smycka å och sjö,

Från ängen går en doft af hö, 
   
Och kornas skällor pingla.

Ur skogen porlar källans il, 
   
Och rundt kring guldbefransad pil

Konvolvlarne sig ringla.

När solens strålar sneddas se'n, 
   
Hvad poesi kring nejden,

Hvad muntert lif! Nu börjas re'n 
   
Mot löf och blommor fejden.

De unga bryta hela fång

Och hasta se'n med lek och sång, 
   
Med löjen utan ända,

Tillbaka till den gröna äng, 
   
Att der kring stången ta' en sväng 

Tills morgon gryr, kan hända.

När midnattssolen lågt i skyn 
   
På mörkblå bolstrar drömmer,

Då varder flickan varm i hyn; 
   
Ty i sin barm hon gömmer 

En blick af honom, vid hvars arm.

Hon svingar nu i polskans larm, 
   
Lycksalig och betagen.

Hon brinner - darrar - suckar - ler - 
   
Och kyss på kyss åt den hon ger,

Som snästes häromdagen...

 Johan Ludvig Runeberg 1804-1877

Dags för vuxenvärlden

Så var det över. Skolans värld tillhör numera det förflutna, framför ligger livet och världen öppen för Klara och alla andra som tog studenten i går.

Hos oss var det tidig start. Klaras kompis Anna bjöd på champagnefrukost klockan 7 och sen var det full rulle både för studenterna och här hemma. 

Visst kunde vädrets makter bjudit på något annat ur menyn än heldagsregn - men som vi konstaterade när alla väl var hemma i värmen igen: det är ju inte det dåliga vädret man bär med sig överst i minnesbanken utan allt det andra - skratten, sången, tjoandena, lyckan och det uppsluppna firandet.

Åt dej, älskade lilla KlaraFina, önskar jag allt gott. Hoppas klivet in i vuxenvärlden blir friktionsfritt och att resten av vandringen på jorden blir en hanterbar mix av gropar på vägen och medvind.

Du är bäst.

Schas!

I går ockuperades vårt hus av en stressad och elak häxa. I går kväll bad jag kärringskrället fara och flyga.

I dag är jag glad igen...

Framtidshoppen

Nu är det nära... Hade det varit Vasaloppet skulle man kunna säga att dom har klockstapeln i Mora i sikte, men nu är det studentexamen och om mindre än en vecka spränger Klara och hennes kompisar målsnöret efter tretton år i skolans värld. Undra på att de hoppar högt av glädje!

Bilden tog Anders A (www.andersa.com) här i trädgården förra söndagen när vi hade en skock glada balklädda ungdomar på lite gardenparty innan det var dags för studentbalen i Tylösand. Det var 28 grader varmt och ett fantastiskt väder. Ungdomarna satt i skuggan under gråpäronträdet och hade det trevligt innan de blev hämtade av sina inhyrda chaufförer.

En härlig eftermiddag blev det och festen varade hela natten lång! 

1 juni

Var glad min själ åt vad du har,

nu har du hundra sommardar,

och detta är den första.

När solens lopp sin ände tar,

då har du nittionio kvar

och någon blir den största.

Ge noga akt på var du står,

i morgon är med ens i går,

det går så fort att vandra

Lägg märke till att vad du får

är hundra sommardar per år,

i morgon är den andra.

Av sign. Kajenn

Annette ♥ Bengt

Det tog över 40 år, men i dag blev Annette och Bengt äntligen äkta makar! När majsolen lyste in som vackrast över balkongen på Tornet på Nissastrand stod de där tillsammans med vigselförrättaren Ingegerd Sahlström och lovade älska varandra också i laglig mening.

Den personliga och familjära ceremonin kröner en kärlekshistoria som började redan på 60-talet. De båda tonåringarna Annette och Bengt blev kära, hängde ihop något år, gjorde slut och bildade med tiden familj på varsitt håll.

År 2000 korsades deras vägar på nytt. Två händer fann varandra ”och sen kunde vi inte släppa taget” som Annette beskrev deras möte den där sommarkvällen när trådändarna knöts ihop igen efter så många år.

”Det har varit en berg-och-dalbana” sa Bengt i dag när han beskrev hur deras relation varit sedan dess.

Inte alltid lätt, men ändå med en gemensam vilja att reda ut, kämpa på och fortsätta tillsammans. 

”Man får bestämma sig”, sa Annette och log förälskat.

I morgon går planet till Grekland. Via sjunde himlen, förstås...

Dejligt...

Få saker slår njutningen i att sitta utomhus på en dansk kro, äta pannbiff och dricka en immande Hof!

Bollen i luften!

Aldrig trodde jag att dessa ord skulle lämna mina läppar (eller fingrar eftersom jag skriver): golf är ju skitkul!

Efter många år som nästintill militant medlem i Våga Vägra Golf bestämde jag mig för att i alla fall ge sporten en ärlig chans. Bengt och Iréne har hejat på och förra helgen var det kurs på Haverdals GK med Fredrik Wetterstrand som instruktör.

Vi var nio elever som stod där på rangen och slog med våra järn 7:or. Min vänsterhand fick blåsor, jag fick en blodutgjutning på ovansidan av handen, träningsvärken efteråt ska vi bara inte tala om... men jäklar i min lilla låda vad roligt jag haft!

I söndags var det ”examen” på grundkursen. Alla klarade sig bra och första delen av verkligheten var att gå korthålsbanan. Nio hål på 38 slag blev mitt resultat (max var 43) så nu får jag gå vidare till nästa steg; fadderrundorna med mål att få grönt kort. Den snälle Bengt har lovat ställa upp som fadder och får då gå med som medhjälpare. 

Sen återstår att ta ställning till medlemskap där det finns lite olika varianter. Många kamrater har lovat spela med mig, så jag kanske nappar och slår till...

Ett avslutat kapitel

Det tog en och en halv månad. Inte i ett sträck, men i alla fall ett par dagar i veckan, att tömma mitt föräldrahem. I dag bar jag ut de sista grejerna från Humlegången, vred om nyckeln i låset och insåg i samma stund att nästa gång jag flyttar åt min mamma så är det för att hon inte lever längre.

Det har varit en märklig känsla. Jag har gått igenom skåp och lådor, kastat saker jag inte ansett var värda att sparas, bevarat det jag tyckt om och sånt som jag kanske tror att Klara kan tycka vara mysigt att ha i sitt framtida hem.

Redan i går trodde jag att jag skulle få slå handen i kaklet, men den lilla vita byrån i sovrummet plus lite andra grejer fick bara inte plats i bilen. Det fick bli ännu en tripp söderöver. Jag startade hemifrån strax efter åtta och inledde förmiddagen med en stor latte och en nybakad bulle på Konditori Cecilia. Den hippa glaslampan i sovrumstaket lyckades jag få ner i dag, liksom den tidstypiska 70-talsditon som hängde i taket i lilla hallen. 

Jag jobbade snabbt och effektivt och unnade mig att lyssna när Kajsa Ingemarsson läste sin egen ”Små citroner gula” (ljudbokreafynd från februari).

Klockan 11 var lägenheten tömd. Trodde jag. En sista koll visade att jag glömt lite grejer på golvet i en garderob, men när de också var utburna och jag torrmoppat golven - onödigt eftersom flyttstädning redan är kirrat, men jag ändå ville att det skulle se någorlunda ut - lämnade jag den bostad där mamma och pappa bott gemensamt i ett par år fram till pappas död 84 och som sedan dess varit min mammas hem.

I dag kände jag mig lätt om hjärtat, men före dess har jag gråtit floder. Ytterligare ett kapitel i livet är avslutat och då får man också tillåta att det rör om bland känslorna.

En sak grämer jag mig över i alla fall. Hur kunde jag vara så korkad att jag slängde den gamla damm-moppen. Min förståndiga och sparsamma mamma hade till och med sparat en av de gamla bomullsmopparna i en plastpåse. En relik från 50-talet. Otrendig och ful - men vilken suverän grej att få bort spindelnäten med.

Den landade bland allsköns annan bråte i Ahlatippens container för ”brännbart” och är väl hoppressad till atomer i dag.

Däremot hade jag inte hjärta att slänga den pyttelilla blåvita porslinselefanten jag fann i ett skåp. Den är värdelös mot spindelväv. Men fullkomligt oemotståndlig.

En stor dag

Stolt som en tupp kom han ut från gästrummet i sin pyjamas, ställde sig på översta trappsteget och meddelade stolt: ”Jag har bajsat på toaletten”.

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort när man heter Malte och bara är tre.

Mamma ♥ Klara

Det bor en hip-hopare i vårt hus. 

Hon har brallor som skulle kunna hysa en två-

barns-

familj, ett otal 

olika ”hoodisar”,

fräna skor, rätt mycket 

attityd men också gott humör och foten glatt på livets gaspedal. 

Tonårslivet ur föräldraperspektiv kan vara utmattande, förfärande, enerverande men också fascinerande, roande och rörande.

Om några veckor rusar hon ut mot framtiden med studentmössan på huvudet. Vart i hela världen tog den där lilla femåringen i volangkjol och med Vavva under ena armen vägen...? 

Två händer möts och ljuv musik uppstår...

Che gelida manina

se la lasci riscaldar

Cercar che giova?

Al buio non si trova

Ma per fortuna é una notte di luna,

e qui la luna l'abbiamo vicina.

Operavärldens vackraste aria. I kväll ska jag gråta till den på operan i Göteborg.

Vårfirande med folk man gillar

Vilken dag! 20 grader varmt, knappt man fattar. Halv tolv hämtade vi Iréne och Bengt och efter ett snabbstopp hemma för att hämta gå-bort-presenten körde vi mot vackra Mahult och vårbrunchen hos Holmströms. 

Det var dukat på bryggan och hur varmt som helst i solen.

Pia ledde truppen på långpromenad i ordets rätta bemärkelse. Vi som tog långa rundan fick nog gå en mil innan vi var tillbaka vid utgångspunkten. 

Sen blev det mat... Jag säger som Anne ”de andra restaurangerna kan lägga ner”. Stefan ÄR världens bästa kock.

Som arbetande kvällsreporter fick jag bryta upp alldeles för tidigt, men hann i alla fall äta en omgång mat samt stoppa i mig två stycken ljuvligt, söta SVENSKA jordgubbar. 

Lyckligt lottad, är vad man är...

Längtar till Italien

Plötsligt hittade jag Annikas son Emilio på Facebook och blev förstås jättenostalgisk. Har fortfarande bilden från köket på Via Galliano i Florens uppsatt på anslagstavlan på jobbet och måste försöka lokalisera den inramade från någon rörig låda här hemma.

Hur man än vänder och vrider på verkligheten, pratar om borta bra, men hemma bäst (vilket förstås alltid är sant) kniper det dock till i hjärteroten när tankarna drar iväg neröver de toscanska kullarna. Dom susar förbi Santa Maria Novella, girar in på Piazza della Repubblica där man förstås hänger på bardisken hos Café Paszkowski med en välskummad cappuccino i nypan.

Visst saknar vi Annika och minns hennes dråpliga kommentarar och minst sagt personligt inredda hem med tomtar och midsommarstänger i en enda salig blandning. En del människor lämnar tydliga avtryck efter sig och den där härliga människan kommer aldrig att blir bortglömd. 

À presto!

Sann lycka på solens och vindarnas ö

Det räcker jag ser Ölandsbron, sen kommer lycko-endorfinerna stormande. Solens och vindarnas ö blir min mer och mer för varje gång. Å, vad jag tycker om Öland!

Vi kom i väg hemifrån hyfsad tid på påskaftons förmiddag, hann med ett snabbt Ikea-besök, lunch på Skansen i Färjestaden och så stannade vi utanför muren vid 14-snåret. 

Var inställd på ett kallt hus, men solen hade hunnit göra sitt. Det var bara att ställa upp ytterdörren och låta friskluften strömma in.

Vi hann jobba en del med vårt fortsatta upp-packande innan  vi satte punkt. Den Ica-inhandlade lammfilén var överraskande bra och Ripasson till densamma satt som en smäck. 

Påskdagen ägnades åt fortsatta jobbande. 

Micke kroknade i solen efter lunchen (sill, ägghalvor, engelsk ale och snaps) och sov en lång stund i en Baden-baden, medan jag satsade på att göra i ordning pall-krageprojektet. 

Det gick snabbt och lätt och ett par timmar senare var det sått och klart! Svärmis kan nu njuta av rädisor, sallad, dill och sommarblommor i sommar!

Det sista som gjordes på annandan var att klippa gräset. Då hade jag brottats med bokharabindan, fått övertag och vunnit på poäng. Jag hade fullt med rivsår på armarna, men så är det i stridens hetta. Dessutom hade de snåriga kvistarna och grenarna inte en suck mot elden i fyrfatet.

Kvart över fyra var allt klart. Då var huset och trädgården som ljuvligast, men vi var tvungna att åka hem. Sånt är livet. Underbart ÄR kort. Alldeles för kort.

Blåkulla får vara...

... för inte vill man väl åka någon annanstans när skärtorsdagen är så fin som i dag! Årets första lakanstvätt hänger på torkvindan och sörplar i sig vårdoft, förstärkt med nyklippt gräs! Micke klippte gräsmattan i förrgår. Rekordtidigt!

Annars pågår allmän uppsnyggning av huset. Min tid har varit så full av packande och flyttbestyr att dammråttorna fått fritt spelrum. I dag åker till och med vintergardinerna ner...

Pettson meddelar i alla fall att han inte bryr sig om vad jag gör, bara han får strosa runt på gården, blänga surt på retliga småfåglar och ta en och annan tupplur i den sköna fåtöljen vid fönstret i arbetsrummet..

Dagens: Bra att veta!

”Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att hon har lite ludd i ena örat.”

Nalle Puh

Gula skåpet

Så blev det mitt till slut, mormor och morfars värmlandsskåp från 1791, en del av det hem de byggde upp tillsammans under åren i Ekshärad där morfar Ottar jobbade och mormor Ella födde deras fyra flickor. 

Ulla, den yngsta, är min mamma.

När mormor dog fick mamma Gula Skåpet, fyllde det med hennes och pappas finglas, porslin, hemvävda dukar och en massa annat spännande. Sedan i torsdags bor Ulla på äldreboende, mina föräldrars gemensamma bostad är tömd och den patinerade vackra möbeln fick göra ännu en resa för att få en ny plats i vårt hus.

Att tömma skåpet var en enda lång promenad tillbaka i barndomen. Där fanns de fina vita ljusstakarna, de fantastiska isblå glaskuporna till silverljusstakarna, skojiga små indigoblå moccakoppar, silverskålen med trähandtag som mamma alltid serverade potatis ur när det var middag med gäster hemma, o s v. 

Medan lilla mamma försöker återfinna krafterna och nyorienteringen i sitt nya hem har jag fått ännu en länk till vårt gemensamma liv och till mormor Ella som jag aldrig lärde känna helt eftersom vi alltid bodde så långt ifrån varandra. I min garderob ligger asken med guldklockan hon fick som morgongåva av Ottar i början av förra seklet. Det lilla uret hänger i en kedja tillverkad av Ellas egen hårfläta.

Såsmåningom skall skåpet torkas ur, jag skall lägga i nytt, fint papper, fästa kantbårder på de nötta hyllorna och sätta min prägel på innehållet.

På hedersplats ska jag hänga Ellas klocka och intill - i den vackraste lilla ask jag kan hitta - får mammas och pappas ringar ligga, tätt tillsammans.

Våraningar

Dagsnotering utmed riksväg 17 i eftermiddags: plus 7 och blommande tussilago. Nog vågar man påstå att vintern är över nu, va?

Ensam dam vid fönsterbord

Att bo själv på hotell är speciellt. Det kändes konstigt att öppna dörren till rum nummer 12 på Villa Källhagen och titta in i ett enkelrum med en säng avsedd för bara en. Fast jag vande mig kvickt, får erkännas...

Det var härligt att få umgås med svärmis och svärsystrarna, och ljuvligt att få rå sig själv också. Fredagsplanen - att beställa upp mat på rummet och sitta i morgonrock och kolla in Let's Dance - ändrades. Istället bokade jag bord i restaurangen - ensam dam, går det?

Den middagen krönte nästan hela vistelsen. Visserligen var matsalen nästintill fullbokad denna kväll, men halv sju var det bara ett sällskap på fyra och jag som var där. Kvartetten betalade och försvann  ungefär när jag fick in förrätten (ett litet glas Nicholas Feuillatte) och när jag satt och smuttade på bubblet vid mitt fönsterbord bara insöp och njöt jag över stillheten omkring. Skymningen föll över Nordiska Museets silhuett medan jag fick in maten och desserten (pistageglass och varma körsbär, mums...). Personalen pysslade både med sitt och med mig, mån om att jag skulle ha det bra.

Klockan åtta satt jag åter i fåtöljen på rummet, avsminkad i nattlinne och hotellets morgonrock med danstävlingen i rutan.

När Morgan Alling åkte ut låg jag i sängen och sov som en stock... 

Halv fem nästa eftermiddag stod älsklings-Micke på perrongen och mötte mig och det var såååå mysigt att vara hemma igen!

Glada grabbar

Inte kan man väl undanhålla resten av världen den här glada killen...?

När livet går på räls

Att åka tåg är resa = att njuta. Denna uppfattning är jag dessvärre ensam om i min familj, så desto större lycka att i ensamt majestät få åka Stockholm tur och retur med assistans från Statens Järnvägar - och bara ha nöjen och förlustelser på programmet dessutom!

Lyckan blev inte mindre av den skånske konduktörens irrvandringar i främmande språk. Strax före Göteborg aviserades att tåget skulle göra ett kortare stopp vid Liseberg med anledning av den pågående Turist- och resemässan. Alla informerades om hur detta skulle går till - konduktören själv (eller heter det tågvärd??) skulle kliva av, öppna nöddörrar och sen hade mässbesökarna 90 sekunder på sig att ta sig igenom. Glasklart!

Sen skulle allt tas om på engelska med grav skånsk accent. ”We are going to make a short stop at Liseberg because of..., because of..., the ”rese...”.

Det blev tvärtyst i högtalaren och alla anade att mannen med rösten tänkte så det knakade. Sekunderna tickade på. Alla höll andan.

– Well, how you now say it in English.

Det gick ett sus genom salongen, sen vek vi ner oss av skratt.

Nästa glädjekälla fann jag på X2000 där hungern tog mig till bistron. Förväntningarna var låga. En kopp kaffe och en svettig ostmacka på sin höjd... Men hoppsan, vad jag bedrog mig. God kyckling med penne och pesto och - tataaa!!! - en liten flaska Ripasso, minsann!!!. Så där satt jag och åt gott, drack gott italienskt och såg ett soldränkt Sverige susa förbi utanför tågfönstren.

Och så klagar folk på SJ... 

Var kommer barnen in?

Krig startas av vuxna, men det är barnen får betala. I Gaza får de dessutom inte öppet gråta eller sörja dem som dödats i kriget eftersom de får höra att de som dött skall betraktas som martyrer. Och ”Gud älskar en martyr”.

Religion i dess sämsta skepnad.

Dagens: Bra att veta!

”Om du planterar ett ekollon kommer det att växa upp till en ek. Men om du planterar en honungskaka är det därmed inte sagt att den kommer att växa upp till en bikupa. (Nalle Puh)”

Att färdas med stil

Vilka linjer, vilken skönhet!!! Om bilexperterna inte ljuger ska den första nytillverkningen av denna 30-talsskönhet - Fiat Topolino - levereras nästa år. Gissa vem som ska hänga på låset...?

Zlatan...

32 meter, 109 km i timmen. Klart att målvakten var chanslös... che bello...

Att unna sig

Läs dessa utomordentligt kloka ord från mina senaste blogg-favvisar på unnasig.se:

Manifest för unnasig.se

”Det är en mänsklig rättighet att vid lämpliga tillfällen unna sig det man faktiskt förtjänar.
Hur mycket eller litet är varje medborgares ensak.
Det viktiga är att man ser till att verkligen njuta när man väl gör det.
Rätt utfört blir effekterna inte bara något för stunden utan något som räcker länge och får positiva effekter på ens omgivning. En livsfilosofi.”


Hear, hear and amen to that!

Konsten att fånga dagen

I dag träffade jag Pauli. Han fyller 70 på tisdag och jag hälsade på honom och hans fru i Laholm för att göra en födelsedagsintervju. Pauli är född i Karelen och har bott i Sverige sedan början på 60-talet.
Det som slog mig när jag pratade med honom var att han och hans fru lever ett pensionärsliv av det slag jag själv skulle vilja ha om 15 år. De tar verkligen vara på varje dag!
I deras fall stavas friheten ”husbil”. När helst andan faller på slänger de ner lite grejer i väskan, fyller kylskåpet, låser ytterdörren till huset och sticker. ”En till 19 dagar - vi är borta så länge vi känner för det”.

Vilken grej! Grannen har hus i Spanien och det får de låna nån månad när det passar. Oftast höst eller vår. Det är att suga ut det göttaste av livet!
Fast allra mest avundsjuk blev jag när de berättade om stugan i Värmland som låg så avlägset att det inte ens finns en väg dit, utan man fick åka dit med eka över en sjö.

– Vi har varken el eller vatten, berättade Pauli och avslöjade att sommarens stugprojekt var en brygga som skulle bli så stor att det gick att ställa ett bord med plats för många på den. I grannstugan håller nämligen ena dottern med familj till och man umgås ofta och gärna.  Badar bastu och hoppar i sjön!

– Och så en pilsner och en Koskenkorva på det, sa Pauli och skrattade - man är ju finne!

Hellre där än här

Det finns många olika varianter av självplågeri. Till exempel kan man ta reda på att det är 17 grader varmt i Nice just nu...

Vad gjorde han egentligen i Fammarp?

Vi såg honom på väg in mot stan. På vänster sida av Kustvägen sprang han i beige jacka, gul stickad mössa, ryggsäck och axelremsväska, ängsligt kollande på sin armbandsklocka.
– Han ska nog med flyget, sa Micke när vi passerade honom på väg mot rondellen vid Inspiratören.
– Vänd, så plockar vi upp honom, sa jag, och så blev det.
Mannen, någonstans mellan 50 och 55, klev tacksamt in baksätet, makade på min stövlar och slog sig ner.
Han skulle inte till flyget, sa han. Han var på väg till järnvägsstationen.
– Järnvägsstationen, sa vi, dit är det ju flera kilometer!
– Jag är van från det militära, sa mannen. Och sen fortsatte den osannoliga berättelsen om hans ärende.
Han hade aldrig besökt Halmstad förut och hade nu hälsat på en vän i Fammarp.
– Jag kom i natt, nu ska jag med tåget 9.20.
Eftersom klockan var 8.40 förstod vi varför han tittade så intensivt på klockan, men resten lät ju osannolikt.
Vi släppte av honom vid stationen och fortsatte sedan österut mot Öland.
Sen började vi tänka efter... Han kom hade aldrig varit i Halmstad förut, nu hade han kommit till Fammarp mitt i natten och skulle samma morgon till Göteborg. Hmmm....
- Får vi läsa om ett mord i Fammarp måste vi komma ihåg hans signalemente, sa Micke och skrattade och så memorerade vi hans utseende och klädsel.
– Jag tror att han hälsat på en dam han hittat på annons och så bara dök han upp och hon ville inte veta av honom, sa jag.
Hursom helst - joggande medelåldeers män i gula stickade mössor väcker under alla omständigheter ens uppmärksamhet...

Lådfynd

Tillbringade eftermiddagen hos mamma. Projekt flytt har inletts och vi hjälps åt med att röja i skåp och lådor. I tisdags var det skrivbordet och linneskåpet och i dag fortsatte vi med teaksekretären i vardagsrummet. Vilken resa i tiden det blev! Där fanns saker jag inte sett sen jag var barn och minnena kom över mig som en varm flod. Hör fanns de vackra bridge-tärningarna som jag lekte med när jag var barn bara för att de var så fina!
Här fanns en fin bild på pappa från våren innan jag föddes 1954. Han står med ett spinnspö på stranden till en fjällsjö. Hela bilden andas harmoni och Lage själv ser oerhört nöjd och belåten ut.
Jag, som själv är ganska slarvig med saker och ting, kände mig plötsligt tacksam över att ha en mamma som sparat så mycket. Länken bakåt är skör och då kan ett svartvitt fotografi på en fiskande smålänning kännas som en skatt!

Längtan

Snart är vi där igen bland humlesurr och lavendeldoft.

Att döma en mördare

Jag har intervjun med Mattias Flink från programmet Advokaterna i skallen. Det är yrkesmilitären som svartsjuk söp sig full en kväll, blev fullständigt galen och använde sitt vapen för att döda sju människor och skada tre. Sedan dess sitter han inlåst och ingen vill se honom fri igen fastän de flesta experter är eniga om att det var just där och då som alkoholen - givetvis i kombination med annat i hans egen bakgrund - förvandlade honom till en dödsmaskin.

Hans del av programmet handlar om hur han och hans advokat nu vill lämna in en ansökan för att få straffet tidsbegränsat. Flink har suttit i fängelse sedan 1994 och betraktas av alla som en exemplarisk fånge. Han går i terapi och tycks ha god insikt om vad han gjort.

Men är han fortfarande en farlig mördare?

Sen har vi Sara Svensson från Knutby som åkte till Stockholm, köpte en pistol, for tillbaka mitt i natten till Knutby där hon smög in i ett hus och sköt ihjäl en kvinna, för att sedan gå vidare in till grannen för att döda honom med. Han överlevde, svårt skadad. Det planerade mordet och mordförsöket har i efterhand förklarats skett under stark psykisk påverkan från hennes älskare tillika maken till den mördade kvinnan.

För Saras del satsar samhället stora resurser på rehabilitering med mål att slussa ut henne till ett liv i frihet. Hon anses inte farlig för sin omgivning.

Jag förstår de anhöriga till dem som miste i livet i Falun den där sommarnatten när Flink blev galen- jag hade också önskat allt ont till den som tagit en älskad ifrån mig - fast även om Sara Svensson i Knutby då, och kanske nu, var en lättmanipulerad person med obefintlig självkänsla så kommer hon såsmåningom med fortsatt terapi och stöd kunna leva ett förhållandevis normalt liv. Mattias Flink, däremot, får fortsätta leva i ovisshet.

Det enda som är klart är att ansökan om att få livstidsstraffet tidsbestämt till 24 år, vilket med dagens regler hade inneburit att han då skulle ha släppts ut om två år, avslogs i oktober. För hans del finns ingen fastslagen slutpunkt.

Och kanske det är det värsta straffet trots allt. Att aldrig veta.

Vårsådd

För tolv timmar sedan sådde jag mina tomatfrön. Ännu har de inte börjat gro. Vem sa att tålamod är en dygd...

Och så kom högvinsten!

Mamma har fått en tvårumslägenhet på Lingården. Nu kan vi snacka om att drömmar faktiskt kan slå in!

In i dimman

Har svårt att sova vilket ställer till det när man är kvällsreporter. Inte blir man piggare av att dimman ligger ända in på knuten heller - vilken kontrast mot gårdagens flödande solsken. Kom i säng klockan 1 och vaknade vid 8, alldeles för trött. Nu väntar starkt kaffe, en macka och en dusch - sen åker jag till Laholm och rullar håret på mamma!
I morgon är en ny dag! Ta taa!

Vinter i Paradiset

Det var på väg nedför i den oändliga blå pisten Blainon som det plötsligt slog mig hur tyst allt var. Nästan inte en enda människa förutom Micke och jag, nedfarten var helt tom på folk just där och då. Där kan man tala om att leva i nuet. Det är jag och mina skidor, svisch, svosch. Överallt i vår vardag omges vi av ljud. Det är trafik, musik, ringande telefoner, folk som pratar, tv etc. Då blir tystnaden i en fransk pist väldigt påtaglig.

Vårt val att varva skidåkning med kustliv framstår ännu en gång som fullständigt genialt. Varannan dag tar vi oss de nio milen från Haut de Cagnes upp till Auron och ägnar några timmar åt att utforska hur backarnas lutning påverkar våra benmuskler. Vi käkar utomhuslunch på Le Blanchon, toppar dessa med ställets hemkörda enbärslikör och unnade oss dessutom denna gång att sitta och slappa ett tag i en solstol. Övriga dagar ägnas åt att fördjupa bekantskapen med det ljuva Provence.

Klara, Anna och Sara umgicks under fnissiga former. De var som de tre musketörerna, olika till karaktären, men ändå lika. Glada, goa tjejer som förgyllde en för övrigt härlig vecka där väl fredagens numera obligatoriska besök på marknaden i Ventimiglia med efterföljande fika i Airole blev rosen på tårtan!

Medan flickorna fick tillbringa några timmar på flygplatsen i Nice styrde Micke med säker hand vår bil norrut. När vi i höjd med Genova lämnade Medelhavet i riktning mot Milano var det 15 grader varmt.

Vi slapp gå runt...

Visst går det att gå runt alla berg, men milda makter vilken tur att man kan välja en tunnel också! 200-milaresan hem från Nice till Halmstad i går och i dag bjöd både på öron- och ögongodis. Bilens gps förordade hemväg från Nice via Milano så det nappade vi på och fick som bonus den säregna upplevelse att göra genom ett helt berg. I 17 kilometer - från Chiasso till Basel - färdades vi under jord. Fascinerade och lite läskigt.

Samtidigt såg Carl-Johan Vallgren till att roa oss med sina verbala kullerbyttor i nya boken Kunzelmann & Kunzelmann. En härlig berättelse som författaren själv läser. Tyvärr hann vi inte få veta hur Joakim Kunzelmann ska reda ut sitt liv eftersom vi kom hem innan boken nått final. Nu får vi snart hitta på en lång bilresa igen.

Genom stormen mot solen!

Dottern med kamrat har just skjutsats till studentfest utklädda till mobiltelefoner! Så kan det gå när temat för aftonen är något som börjar på ”m”.

Själv borde jag vara i full färd med att packa, för tidigt i morgon bitti rullar vi söderut. Vi räknar med busväder i kölvattnet av ovädret som drabbat Frankrike i dag, men vi har laddat med bra ljudböcker - närmast att få lyssna klart på Mankells ”Italienska skor” - därefter Kunzelmann & Kunzelmann (Vallgrens senaste) samt ”Alexander McCall Smiths senaste ”Livet på Scotland Street 44” som Lennart Jähkel läser.
I morgon kväll bor vi hos Birgit och Michel på Julevi i Eupen och sen drar vi oss söderöver mot Champagne, Lyon och slutmålet Nice som vi räknar vi nå någon gång på fredag kväll. Nice hade +17 grader i dag, men det tror jag var en engångsföreteelse.

Snart sitter vi på fiket nedanför skidbacken i Auron och gonar oss.



Sköt om er alla så länge, så gör jag detsamma!

Tjillevippen!
Misan

En kalventrecôte i Hishult

Visioner är häftiga. Särskilt när de förverkligas. Således är Konsthallen i Hishult ett häftigt ställe. I den där lilla byn bor Kjell-Åke Gustafsson, son till gästgivareparet, som sett till att inte bara driva gästgivareverksamheten vidare utan dessutom i förädlat skick. Mot alla odds byggde han en konsthall och har samtidigt sett till att kroppen också får sitt.

Jag var där första gången i september när tantgruppen Vidar hade sin första kulturella aktivitet, sen i oktober när vi hälsade på mamma Ulla i Knäred och tog henne med på en utflykt och så nu i söndags när hela familjen plockade upp mormor i Laholm för en tur.

Jag gillar det där stället mer och mer. Att få konst att bli så lättillgängligt utan att tubba på vare sig ambition eller kvalitet är otroligt. Och maten sen... en kalventrecôte med ädelostcreme. Räckte att man lade kniven på köttet så smalt den igenom. Den söndagsmiddagen lever kvar i våra sinnen länge!

Här är adressen till Konsthallen, värt en besök om än bara via skärmen:

http://www.hishult.com

Möte med små godingar

Äntligen fick vi skaka hand, Ines och jag... Tvåmånadersmänniskor är inte stora på jorden, men tänk ändå - så mycket outgrundlig vishet det ryms i deras ögon.
Tillbringade en mysig eftermiddag och natt hos familjen B i Påvelund. Underbart att ha sin familj så nära och obegripligt att vi inte ses oftare när det är så lätt att ta sig dit. Mycket bus med Malte - kurragömma är kul!

I eftermiddags blev det utlovad papiljott-session med mamma som assisterade frissan samtidigt som hon hade örnkoll på slalomtävlingarna på TV - det är väl sånt som kallas kvinnlig simultankapacitet... Därefter satsade jag på en trevlig fredagsorgie i kött på Gudagott som i sin tur resulterade i en Coeur de filé Provençal som vi bjöd Klaras kompisar Anna och Sara på när de var här för att prata Frankrike och skidåkning. Nu längtar vi till snön...

Tapetlycka

Äntligen på andra sidan förkylningen! Även om jag har helgpasset kvar i kroppen så har jag varit uppe sedan 8 och inte hostat en enda gång. Satsade liksom tidigare kvällar på Hannu Sarenströms mumsiga varma toddy med mörk rom före sänggåendet och sen slocknade jag som en klubbad i sängen.
Tre härliga veckor väntar. Jag är kompledig denna, jobbar därefter två dagar innan Micke och jag kör söderöver mot Nice dit flickorna anländer med flyg på lördags förmiddag. Mycket snö i Auron och 13-14 grader varmt vid kusten. Perfekt!


Lika nöjd är jag över att vi äntligen hittat nya tapeter. Det har tagit sin beskärda del av tid, men nu har handen slagit i kaklet! Det blir en rolig randig tapet i arbetsrummet, en vilsamt blå i gästrummet och en vacker rödmönstrad från Nina Campbell i övre hallen under takfönstren.

Tji Mozart!

Vad är väl mat och musik mot panodil och hostmedicin...

Host och snörvel..

Jag håller på att bli förkyld, huttrar och hostar. Det är naturligtvis fullständigt otänkbart, så jag satsar på ett snabbt tillfrisknande för i morgon eftermiddag bär det av till Malmö och Cosi Fan Tutte. Inte sjutton kan man vara sjuk när Mozart kallar!

Suckar blir möjligheter

Det blir ingen ombyggnad i vår. Den nya byggaren kan inte komma loss förrän i maj. Så där står vi med vårt tomma hus...

Det krävdes god mat och en terapeutisk flaska rött. Sen bestämde vi oss för att fokusera på möjligheterna istället för bakslagen när det gäller husprojektet. Ska t o m försöka ta det faktum att merparten av möbler och skåpsinnehåll måste flyttas tillbaka igen med jämnmod... I slutänden kommer det att bli fantastiskt!

Matlust

I Cala Montjoi, cirka 10 mil norr om Barcelona, ligger restaurant El Bulli. Den har tre stjärnor i Guide Michelin, 15 bord och sådan dragningskraft på folk som gillar avantgardistisk och experimentell matlagning att man får vänta ett år på en plats. 500 000 ringer varje år eller skriver brev för att motivera att just de skall få komma! Sant!!!
Tur man har ett kylskåp med rester, tänker jag när jag pressar in resultatet från dagens räd på Gudagott och sen mumsar i mig gårdagens kyckling. Jag hade bara tänkt mig ett par skivor av deras fina entrecôte - blev så sugen på chimichurri - men så var nötköttet slut och... vad göra...?
Jo - det blev lammracks, tre köttkorvar med kortdatum, nymalen blandfärs och - faktiskt - några färdigpanerade schweitzersnitzlar bara för att Gudagotts är så gudagoda (och för att det är bekvämt och skönt att vara lite lat ibland...).

Micke är på Öland igen. Möte med ny byggmästare sedan den först tilltänkte fått förhinder.


Har annars ritat ett förslag till kök och innan maken drog österut hann vi med att kolla braskamin, vitvaror och lite badrumsinredningar - sen stack jag till Optimeras köksutställning. Vita luckor och en oljad skiva av valnöt är fint.

Smakstart

En dag som börjar med att man lyssnar på Svante Thuresson i ”Waltz for Debbie”, kompad av självaste Putte Wickman på klarinett, bör bli en bra dag! Hoppas din blir lika fin!

Våroptimist trots allt!

Våren kommer rekordtidigt i år, lovar kvällstidningarna. Sådana nyheter tänker jag svälja okritiskt och med hull och hår!!!

För ett ögonblick tänker jag putta undan tankar på livrädda barn i Gaza samt på den tonåriga Karlshamnsflickan som skall utvisas till Kroatien med en pappa som misshandlat och hotat henne och sluta grunna på hur migrationsverkets ansvariga kommer att säga när vi får veta att han lyckats slå ihjäl henne.



Nu drar jag för ett vårrusigt filter, börjar drömma om blommande rosor, doftande citrus och att jag nog ändå ska slå till och köpa det där uppstammade lagerbladsträdet jag drömt om sen förra sommaren. Undrar vad jag ska odla i pallkragarna i år...

Nu är vi igång!

Egentligen är vi inte kloka. Att köra till Öland tur och retur över dan gör man bara inte. I alla fall inte först på söndan och sen på tisdan... Men nu är det gjort - och lönen har varit mödan värd!
Mötet med stadsarkitekten var väl förberett och gick bra - hon gillade vår ”återhållsamma” plan avseende exteriören och vi fick klartecken att köra igång! Energirådgivaren i Mörbylångas trista, slitna kommunhus fick vi också ett snabbt och bra möte med.
Vi hade dessutom sådan tur att chefen på Färjestadens största VVS-firma var inne - han hängde också med till huset för att bilda sig en uppfattning om det om om hur vi tänkt oss.
Knappt tre timmar senare var allt ute ur huset och undanstuvat - alla tomma rum är fotodukumenterade för framtida historieböcker - hurra nu är vi på ”g”.
En hel trave kataloger på allehanda badrums- och köksinredningar ligger och väntar. Nu ska jag rita och planera!

Månskära och adventsstjärnor

Projekt av-julning pågår. Tomtarna har fått krypa in i sina skåp och lådor igen och som vanligt ät det bara en sak kvar: den stora pappersstjärnan i köket. Jag intalar mig att det är med stjärnor som med månskäror - de finns där oavsett högtid. Det bleka ljuset jagar bort vintermörkret, så den vackra vita får anstånd till månadsskiftet. Sen är det bara patetiskt...

Har ledig vecka och ägnade annars dagen åt att köpa present till Mari-Sol som fyller jämnt i morgon samt att betala mammas räkningar.

I kväll blir det annars tidigt i säng. Kl 6 pinglar klockradion och kl 7 skall Micke och jag sätta oss i bilen och åka till Öland för att träffa stadsarkitekten i Mörbylånga. I kväll skall vi förbereda mötet med bilder och skisser på huset. Vi hoppas på positivt förhandsbesked så snickarna kan sätta igång!

Tummar håll!

Frostnupen januari

Jag njuter av den sista vardagen på en nära tre veckor lång ledighet! Vad skönt det har varit, och vad mycket vi har hunnit med!

På juldagen åkte Klara och Thanny till Paris och dagen därpå stack vi till Öland. Underbara, vackra ljuvliga Öland! Vi tog oss två slappa, lata dagar med besök inne i Kalmar, sen två intensiva arbetspass då vi började förbereda huset för den kommande renoveringen. Glädjen över att det röda huset i Vickleby faktiskt är vårt bara växer - så fantastiskt det skall bli att få förädla det där stället med naturen och evigheten över Alvaret bokstavligen inpå knuten.

I skrivande stund är det dock huset här som behöver lite uppmärksamhet, men först en dusch! Sen dammsuga och så in till stan för lunch med maken. I eftermiddag en lite tur med mamma till Willab i Båstad och en fika på det lilla gulliga kondiset i Vallberga.