torsdag 14 maj 2009

Ett avslutat kapitel

Det tog en och en halv månad. Inte i ett sträck, men i alla fall ett par dagar i veckan, att tömma mitt föräldrahem. I dag bar jag ut de sista grejerna från Humlegången, vred om nyckeln i låset och insåg i samma stund att nästa gång jag flyttar åt min mamma så är det för att hon inte lever längre.
Det har varit en märklig känsla. Jag har gått igenom skåp och lådor, kastat saker jag inte ansett var värda att sparas, bevarat det jag tyckt om och sånt som jag kanske tror att Klara kan tycka vara mysigt att ha i sitt framtida hem.
Redan i går trodde jag att jag skulle få slå handen i kaklet, men den lilla vita byrån i sovrummet plus lite andra grejer fick bara inte plats i bilen. Det fick bli ännu en tripp söderöver. Jag startade hemifrån strax efter åtta och inledde förmiddagen med en stor latte och en nybakad bulle på Konditori Cecilia. Den hippa glaslampan i sovrumstaket lyckades jag få ner i dag, liksom den tidstypiska 70-talsditon som hängde i taket i lilla hallen. 
Jag jobbade snabbt och effektivt och unnade mig att lyssna när Kajsa Ingemarsson läste sin egen ”Små citroner gula” (ljudbokreafynd från februari).
Klockan 11 var lägenheten tömd. Trodde jag. En sista koll visade att jag glömt lite grejer på golvet i en garderob, men när de också var utburna och jag torrmoppat golven - onödigt eftersom flyttstädning redan är kirrat, men jag ändå ville att det skulle se någorlunda ut - lämnade jag den bostad där mamma och pappa bott gemensamt i ett par år fram till pappas död 84 och som sedan dess varit min mammas hem.

I dag kände jag mig lätt om hjärtat, men före dess har jag gråtit floder. Ytterligare ett kapitel i livet är avslutat och då får man också tillåta att det rör om bland känslorna.

En sak grämer jag mig över i alla fall. Hur kunde jag vara så korkad att jag slängde den gamla damm-moppen. Min förståndiga och sparsamma mamma hade till och med sparat en av de gamla bomullsmopparna i en plastpåse. En relik från 50-talet. Otrendig och ful - men vilken suverän grej att få bort spindelnäten med.
Den landade bland allsköns annan bråte i Ahlatippens container för ”brännbart” och är väl hoppressad till atomer i dag.

Däremot hade jag inte hjärta att slänga den pyttelilla blåvita porslinselefanten jag fann i ett skåp. Den är värdelös mot spindelväv. Men fullkomligt oemotståndlig.