Välkommen åter, glada fest,
Som löf och blommor pryda!
Dig älskar svensken allra mest,
Din mening kan han tyda.
Du skakar ax och frukter ned
Ur lyckans horn, som du bär med,
Af milda makter rågadt.
Mot jordens barn du huldrikt ler
Och tusen glada svar du ger
På allt hvad våren frågat.
Hur hög och lummig skogen står,
Och blommor le der under
En kör af glada fåglar slår
I solbelysta lunder!
Neckrosor smycka å och sjö,
Från ängen går en doft af hö,
Och kornas skällor pingla.
Ur skogen porlar källans il,
Och rundt kring guldbefransad pil
Konvolvlarne sig ringla.
När solens strålar sneddas se'n,
Hvad poesi kring nejden,
Hvad muntert lif! Nu börjas re'n
Mot löf och blommor fejden.
De unga bryta hela fång
Och hasta se'n med lek och sång,
Med löjen utan ända,
Tillbaka till den gröna äng,
Att der kring stången ta' en sväng
Tills morgon gryr, kan hända.
När midnattssolen lågt i skyn
På mörkblå bolstrar drömmer,
Då varder flickan varm i hyn;
Ty i sin barm hon gömmer
En blick af honom, vid hvars arm.
Hon svingar nu i polskans larm,
Lycksalig och betagen.
Hon brinner - darrar - suckar - ler -
Och kyss på kyss åt den hon ger,
Som snästes häromdagen...
Johan Ludvig Runeberg 1804-1877
