Två händer möts och ljuv musik uppstår...

Che gelida manina

se la lasci riscaldar

Cercar che giova?

Al buio non si trova

Ma per fortuna é una notte di luna,

e qui la luna l'abbiamo vicina.

Operavärldens vackraste aria. I kväll ska jag gråta till den på operan i Göteborg.

Vårfirande med folk man gillar

Vilken dag! 20 grader varmt, knappt man fattar. Halv tolv hämtade vi Iréne och Bengt och efter ett snabbstopp hemma för att hämta gå-bort-presenten körde vi mot vackra Mahult och vårbrunchen hos Holmströms. 

Det var dukat på bryggan och hur varmt som helst i solen.

Pia ledde truppen på långpromenad i ordets rätta bemärkelse. Vi som tog långa rundan fick nog gå en mil innan vi var tillbaka vid utgångspunkten. 

Sen blev det mat... Jag säger som Anne ”de andra restaurangerna kan lägga ner”. Stefan ÄR världens bästa kock.

Som arbetande kvällsreporter fick jag bryta upp alldeles för tidigt, men hann i alla fall äta en omgång mat samt stoppa i mig två stycken ljuvligt, söta SVENSKA jordgubbar. 

Lyckligt lottad, är vad man är...

Längtar till Italien

Plötsligt hittade jag Annikas son Emilio på Facebook och blev förstås jättenostalgisk. Har fortfarande bilden från köket på Via Galliano i Florens uppsatt på anslagstavlan på jobbet och måste försöka lokalisera den inramade från någon rörig låda här hemma.

Hur man än vänder och vrider på verkligheten, pratar om borta bra, men hemma bäst (vilket förstås alltid är sant) kniper det dock till i hjärteroten när tankarna drar iväg neröver de toscanska kullarna. Dom susar förbi Santa Maria Novella, girar in på Piazza della Repubblica där man förstås hänger på bardisken hos Café Paszkowski med en välskummad cappuccino i nypan.

Visst saknar vi Annika och minns hennes dråpliga kommentarar och minst sagt personligt inredda hem med tomtar och midsommarstänger i en enda salig blandning. En del människor lämnar tydliga avtryck efter sig och den där härliga människan kommer aldrig att blir bortglömd. 

À presto!

Sann lycka på solens och vindarnas ö

Det räcker jag ser Ölandsbron, sen kommer lycko-endorfinerna stormande. Solens och vindarnas ö blir min mer och mer för varje gång. Å, vad jag tycker om Öland!

Vi kom i väg hemifrån hyfsad tid på påskaftons förmiddag, hann med ett snabbt Ikea-besök, lunch på Skansen i Färjestaden och så stannade vi utanför muren vid 14-snåret. 

Var inställd på ett kallt hus, men solen hade hunnit göra sitt. Det var bara att ställa upp ytterdörren och låta friskluften strömma in.

Vi hann jobba en del med vårt fortsatta upp-packande innan  vi satte punkt. Den Ica-inhandlade lammfilén var överraskande bra och Ripasson till densamma satt som en smäck. 

Påskdagen ägnades åt fortsatta jobbande. 

Micke kroknade i solen efter lunchen (sill, ägghalvor, engelsk ale och snaps) och sov en lång stund i en Baden-baden, medan jag satsade på att göra i ordning pall-krageprojektet. 

Det gick snabbt och lätt och ett par timmar senare var det sått och klart! Svärmis kan nu njuta av rädisor, sallad, dill och sommarblommor i sommar!

Det sista som gjordes på annandan var att klippa gräset. Då hade jag brottats med bokharabindan, fått övertag och vunnit på poäng. Jag hade fullt med rivsår på armarna, men så är det i stridens hetta. Dessutom hade de snåriga kvistarna och grenarna inte en suck mot elden i fyrfatet.

Kvart över fyra var allt klart. Då var huset och trädgården som ljuvligast, men vi var tvungna att åka hem. Sånt är livet. Underbart ÄR kort. Alldeles för kort.

Blåkulla får vara...

... för inte vill man väl åka någon annanstans när skärtorsdagen är så fin som i dag! Årets första lakanstvätt hänger på torkvindan och sörplar i sig vårdoft, förstärkt med nyklippt gräs! Micke klippte gräsmattan i förrgår. Rekordtidigt!

Annars pågår allmän uppsnyggning av huset. Min tid har varit så full av packande och flyttbestyr att dammråttorna fått fritt spelrum. I dag åker till och med vintergardinerna ner...

Pettson meddelar i alla fall att han inte bryr sig om vad jag gör, bara han får strosa runt på gården, blänga surt på retliga småfåglar och ta en och annan tupplur i den sköna fåtöljen vid fönstret i arbetsrummet..

Dagens: Bra att veta!

”Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att hon har lite ludd i ena örat.”

Nalle Puh

Gula skåpet

Så blev det mitt till slut, mormor och morfars värmlandsskåp från 1791, en del av det hem de byggde upp tillsammans under åren i Ekshärad där morfar Ottar jobbade och mormor Ella födde deras fyra flickor. 

Ulla, den yngsta, är min mamma.

När mormor dog fick mamma Gula Skåpet, fyllde det med hennes och pappas finglas, porslin, hemvävda dukar och en massa annat spännande. Sedan i torsdags bor Ulla på äldreboende, mina föräldrars gemensamma bostad är tömd och den patinerade vackra möbeln fick göra ännu en resa för att få en ny plats i vårt hus.

Att tömma skåpet var en enda lång promenad tillbaka i barndomen. Där fanns de fina vita ljusstakarna, de fantastiska isblå glaskuporna till silverljusstakarna, skojiga små indigoblå moccakoppar, silverskålen med trähandtag som mamma alltid serverade potatis ur när det var middag med gäster hemma, o s v. 

Medan lilla mamma försöker återfinna krafterna och nyorienteringen i sitt nya hem har jag fått ännu en länk till vårt gemensamma liv och till mormor Ella som jag aldrig lärde känna helt eftersom vi alltid bodde så långt ifrån varandra. I min garderob ligger asken med guldklockan hon fick som morgongåva av Ottar i början av förra seklet. Det lilla uret hänger i en kedja tillverkad av Ellas egen hårfläta.

Såsmåningom skall skåpet torkas ur, jag skall lägga i nytt, fint papper, fästa kantbårder på de nötta hyllorna och sätta min prägel på innehållet.

På hedersplats ska jag hänga Ellas klocka och intill - i den vackraste lilla ask jag kan hitta - får mammas och pappas ringar ligga, tätt tillsammans.